casl.blogg.se

 

Jag vänder mig oftast hit när hjärtat och huvudet väger tungt och jag inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för det som rör sig i huvudet och lägger sig som en tyngd i hjärtat och en klump i magen. 

Egentligen skulle jag bara vilja skrika, gråta och slå sönder massa saker. Jag kan om jag blundar se hur tillfredställande det hade varit att få kasta med glas, tallrikar, få slå sönder tavlorna på väggarna och ta köksstolen och bara kasta iväg. 

Men att bete sig sådär är inte socialt acceptabelt så jag får helt enkelt nöja mig med detta och hög ledsam musik i mina hörlurar. 

 

Jag har inte känt av panikångesten direkt det är snarare förväntans ångesten och en släng av depression som varit problemet och en massor med frustration. Depressionen var nog väntad för jag tror mig när jag tänker efter att jag brukar få en släng av depression på sommaren, vanligtvis brukar den vara som tyngst runt min födelsedag men den kom välm extra tidigt i år antar jag.

 

Jag har senaste veckan kännt mig väldigt ledsen och besviken. Besviken över ännu ett skit år, över att jag tillåter mig sådana rejäla tillbaka steg så fort magen är ett problem, över vänner som inte beter sig direkt som vänner, besviken över sjukvården att dem bara fotsätter att ge olika diagnoser och riktningar som i slutändan gör att jag inte mår som jag borde, att jag inte går ner i vikt eller får hormonerna i kroppen under kontroll. Besviken över att den jävla träningen och tiden jag la ner inte gav resultat så jag gav upp istället. Besviken över att jag fortfarande sitter där jag bor och bara känner mig så fruktansvärt vilse. Besviken över att bli äldre och fortfarande missa allt man borde få uppleva i sitt liv. Besviken över min omgivning och att jag inte kan ge Keya det jag tycker att barn borde få uppleva och ha runt omkring sig. Besviken över att alltid vara den som är utanför.

 

Och jag vet att det är depressionen som talar för jag vet ju att jag utvecklats och åstakommit jättemycket och ändå känner jag mig bara så besviken och tom. Sen vet jag också att mycket av det jag känner inte är depressionen utan bara ren fakta. 

 

Jag får många funderingar när jag känner såhär för det är precis som om att jag ger mig själv tillåtelse till att verkligen fundera över tankar och saker som legat och grott. 

 

Och förutom det vanliga att jag känner mig vilse i min vardag att jag nog egentligen inte alls vill sitta i en bostadsrätt i stan utan jag vill leva i en småstad på en ranch med djur, gå i kyrkan på söndagförmiddagar, ha ett stor umgängeskrets där man samlas umgås, spelar spel, semestrar tillsamman skapar traditioner och liknande så har tanken vad en bra vän är för någon snurrat i huvudet. Jag har haft problem med vänner i många år och därför är jag så beskyddande när det gäller Keya och hennes vänner. Jag vill att hennes vänner ska behandla hennes om en bra vän ska men ännu viktigare att hon behandlar sina vänner som en bra vän.

 

De flesta av mina vänner försvann när jag blev sjuk, jag var inte rolig längre helt enkelt.. Då var jag väldigt sårad och ledsen idag som vuxen kan jag förstå. Hur ska man begära av 14+ åringar att förstå sig på psykisk ohälsa och isoleringstendenser. Jag kan förstå att folk såg hela jag som något otrevligt och bitchigt men egentligen var det bara ett sätt att hävda sig och försvara sig när man inte mådde som man skulle. 

 

Efter det har jag fortsatt att vara sjuk från och till, jag har inte arbetat direkt så jag fått vänner därifrån, jag har inte dejtat så jag fått vänner från nya umgängen och jag håller inte på med några andra aktiviteter så det där kompis kontot har inte växt snarare har det minskat då jag under årens lopp insett att nej bara för jag varit sjuk eller är sjuk så innebär inte det att den där vännen har rätt att behandla mig som någon backup när andra inte kan. Att man nöjer sig med att umgås med mig för ingen annan kunde. Och tyvärr är de det jag varit för många. Den där naiva hemmasittaren som hungrat efter att bli accepterad.

 

Jag har varit okej ett tag, jag har kunnat göra mer och mer, testa mer och mer, allting går inte men jag har ändå kunnat leva hyfsat normalt så hur kommer det sig att jag fortfarande blir behandlad som the next thing som är bra att ha när inget roligare fanns? Varför är det inte aktuellt att bjuda med mig på saker, gå på bio med mig, ha filmkvällar med mig, åka på resturang med mig, utflykter med mig. Varför passar det bara hemma själva.

 

Det får mig att fundera och jag anser inte att jag direkt tycker synd om mig själv utan mer att varför tycker jag själv inte att jag är är värd mer eftersom jag håller fast vid personerna som behandlar mig så? För hade någon behandlat Keya på det viset hade jag blivit vansinnig och berättat för keya att hon är värd så mtycket mer att hon borde leka med någon annan som verkligen uppskattar henne. 

Samtidigt som jag blir i konflikt med mig själv och tänker att jag kanske överdriver och överreagerar. Men tankefröet har ju faktiskt inte uppstått ur toma intet, där finns ju grunder för tankarna. 

 

Så håller jag kvar människorna för jag inte tycker mig förtjäna bättre eller håller jag kvar dem för att jag inte har några andra? Och vem är det då som utnyttjar vem?

 

 

Sen har jag också den senaste tiden haft dåligt samvete över att Keya mått dåligt, det har varit mycket humör, attityd, bekymmer i skolan och fortfarande när det är veckobyten och det har pågått en längre tid och insatser som är inkopplade liksom bara drar ut på tiden utan att det händer något. Och är det bara "tidigt tonårsbeteende" eller mår hon dåligt och om hon mår dåligt är det genetiskt.

Är det mitt fel att hon mår dåligt, jag ångrar inte keya en sekund, det är mitt barn jag älskar henne. Men gud så dåligt som jag själv mått under alla dessa år, har jag satt ett barn till världen med samma förutsättningar som jag själv har. Har jag satt ett barn till världen som skall behöva må daligen så som jag själv mår.

 

 

Är det själviskt av mig om jag skulle vilja träffa någon och skaffa fler barn i framtiden. Och om det skulle vara genetiskt så att säga och keya kommer få samma problematik som jag, hur hjälper jag ett barn när jag inte ens har varit människa nog att hjälpa mig själv? 

Jag försöker ta en dag i taget och tänka det bästa och inte måla upp det värsta tänkbara men det är mindre lätt när dagarna rusar förbi i år. 

 

På måndag blir mitt barn 9 år, liksom vad hände där jag är inte gammal nog att ha en 9 åring och hur har ens tiden gått så fort. För mig känns det som att dem senaste generationerna gått minste om så himla mycket och dem nya och kommande generationerna går miste om ännu mer. 

Bland det bästa jag visste när jag arbetade inom äldrevården var att höra på historierna om när dem varje helg drog ut på dansställen, ladugårdsfester och olika föreningar dem var med i. Jag älskar när dem berättar om när dem träffade sin partner på dansställena det där pirret i magen dem hade när dem fick vänta hela veckan på att se om personen kanske också hade planerat att gå ut den helgen. Och dem handskrivna breven som brevväxlades.

 

Nu för tiden super vi oss fulla, träffar någon på tinder sätter på varandra och blockar personen dagen efter. Och vi ska inte tala om det där juckandet dem kallar dans på uteklubbarna. 

Allt sociala ansikte mot ansikte försvinner, vi handlar via internet, vi dejtar vi internet, vi arbetar via internet. Jag kommerf inte ihåg senast jag satt på ett fik och fikade. När jag tänker på butikerna nere i stan så är det bara tgr, optikern och parfym affären jag egentligen nyttjar allt annat beställs. Och det beror på många saker, höga priser och dåligt utbud men det gör ju också att allt social försvinner. Vi har knappt några butiker kvar alls i stan. Och det är tråkigt. Allt det charmiga romantiska med vardagen försvinner sakta men säkert in i det digitala. 

 

Jag kan tänka mig att mitt djurbehov grundar sig mycket i detta, behovet av att ta hand om och ha något fysiskt grundande. Inte bara en skärm trotts att jag faktiskt är desperat beroende av min telefon och min appar. Men jag vet också att under rätt omständigheter hade jag kunnat kasta den i en sjö och bara vara. 

 

Jag tror jag börjar känna mig lite bättre för kvällen, jag har bytt spellista från broken heart till country boots. Och med country blir allt lite bättre. 

 

- dean jackson