casl.blogg.se

Jag befinner mig just nu i vad som känns som en evig bergochdalbana. Jag pendlar från att känna mig oövervinnerlig till att känna att världen rasar samman under mina fötter.

 

I fredags blev jag återigen sjukskriven, när jag satt hos läkaren och han berättade vad han tyckte, tänkte och skrev i sjukintyget kändes det rätt så bra. Bra att jag får en paus från all stress med, a-kassa, arbetsförmedling, måsten hit och måsten dit. Att jag enbart skall fokusera på att må bättre, gå på mina samtals/läkarmöten, nya som gamla.

Det var inte förens jag kom hem och sjukskrivningen på 2 månader och orden från läkaren sjunkit in som jag bröt ihop och grät okontrollerat inlåst på toaletten. "vi börjar med en period på två månader sedan får vi förlänga den, för så sjuk som du är just nu så är det mest troliga att du blir förlängd sjukskriven"

 

Jag pendlar mellan att storgråta för att jag är sjuk för att i nästa sekund gråta av ilska och frustration för jag vill bara slå alla inom vården som säger att jag är sjuk för jag är inte sjuk. Men jag är ju sjuk, nej jag är inte sjuk så det smittar, jag är inte sjuk och blir frisk om en vecka, jag är inte sjuk så alla behöver skicka tankar och styrkekramar, jag är inte sjuk så jag kommer dö.

Men jag är sjuk. Sjuk så jag inte kan jobba, resa, äventyra, lämna hemmet eller ens ha tro på mig själv att jag klarar av att vara själv med min dotter.

 

Och av allt jag inte kan göra och vill göra så är keya det absolut svåraste, jag gråter för hon inte är här, för jag inte kan hålla om henne när jag vill, pussa på henne och leka med henne. Samtidigt som jag får ångest så det känns som att varje cell i kroppen skall explodera bara av tanken på att hon skall komma hem.

Jag har en fruktansvärt smart dotter, en smart, självständig, påhittig och otroligt kärleksfull dotter. Men hur förklarar man för en snart 4 årig flicka att mamma är sjuk, inte sjuk så hon behöver gå till doktorn för att få en spruta eller doktorn skall kolla ner i mammas hals. Utan en sjukdom som man inte kan se, som ingen vet varför man får, eller egentligen hur dem skall bota den. Läkarna är inte eniga om vilka mediciner, terapier eller metoder som hjälper.

 

Min största rädsla är att göra Keya rädd. För första tanken är att säga att mamma är rädd, för panikångest är en obefogad rädsla som kroppen reagerar på. Men det kan man inte säga, för det är ju inte farligt. Jag väljer ju aldrig tid, tillfälle eller anledning till ångesten. Så om jag säger att mamma blev lite rädd, det innebär i en 4 årings värld att om min mamma, pappa, farmor, kusin osv blev rädd, då måste kanske jag också vara rädd för detta. Och eftersom hon är så smart så kan man inte bara säga att mamma mår dåligt eller mamma är ledsen för hon vill veta varför, varför mår du inte bra, var har du ont, vad har gjort att du har ont, varför är du ledsen, var har du slått dig, vem har varit elak? Hur förklarar man, speciellt när jag under 6-7 års tid försökt förklara för vuxna jävla människor. Och inte ens dem förstår.

 

Jag har aldrig begärt att folk ska förstå, för inte ens jag förstår. Men det jag begär är att folk som inte vet skall enbart hålla käften. säg inte saker som det är bara till att, det är väl inte så farligt. För du kan aldrig känna det jag känner och jag kan aldrig känna det du känner. Allas tankar och känslor är ens egna.

Du skulle aldrig få för dig att säga till någon med diabetes "här ät denna tårtan, det är inte så farligt" eller till en person som brutit benet " äsch skit i gipset det är bättre att gå på det, det är inte så farligt"

 

Så vad är det då som gör det okej att säga till en människa med psykisk ohälsa att det är inte så farligt! Det är bara till att ge sig iväg, det är bara till att äta, det är bara till att skratta.